Livet som gick!
Tiden har gått så fort tillsammans med dig, den har fullkomligt bara rusat iväg. Tillsammans med dig har jag fått uppleva mina hittills absolut roligaste, vackraste och mest underbara stunder till skillnad från mitt förra meningslösa och totalt obetydliga liv. Du var och är den mest underbara människa som jag någonsin träffat. Men den senaste tiden har allt gått utför, jag märker att du har blivigt mer och mer nedstämd, du skrattar inte lika ofta som du gjorde innan, dina blickar mot mig som fick oss båda att le tillsammans blir allt mer och mer sällsynta. Om jag skall vara ärlig så är det inte ditt fel, jag har mig själv att skylla. För att jag inte ger dig den tiden som DU behöver, oavsett hur mycket tid du kräver och kommer att kräva. Det är ju jag själv som har gjort/gör dig nedstämd. Jag har varit boven i dramat hela tiden utan att jag själv ens märker det! Tanken på att det är jag som förstör förhållande vi har tillsammans gör mig galen. Jag vill helst försvinna, springa ifrån problemen så att de försvinner, men jag vet att det inte är så lätt. Jag vet en utväg och det beror inte på dig eller på oss att jag vill ta den sista utvägen, den som leder mig bort från min egen misär! Det är min egen lathet och min egen brist på lösningar som får mig att fundera på om jag skall springa tillbaka och lösa alla problem som jag själv ställt till med eller om jag skall fortsätta fly från mina egna tankar. När jag tänker tillbaka på mina misstag och mitt liv som bara rinner ut i sanden ser jag en skylt vid sidan av den väg jag springer på… ”Dead End” står det på den skylten… Jag hoppas att jag snart är framme! Då slipper jag förstöra mer än vad jag redan gjort.
